Det finns mycket som kan motivera en i jobbet. Somliga jobbar vidare för pengarna, andra jobbar vidare för att kunna få en ännu bättre tjänst och jag jobbar vidare för att överbevisa en dum farbror.
Det var nämligen en regnig, mörk och otäck kväll i februari (möjligtvis mars) år 2009 på den rosa redaktionen (livsstilssmörjans högborg som vi brukade kalla den). Jag var i beråd att säga upp mig och hade ett möte med en farbror. Jag vill minnas att lysrören i taket lös gult och ful. Han lutade sig bakåt i stolen, knäppte sina händer över magen och meddelade mig att jag kanske aldrig får en liknande chans som nu, chansen att jobba med en nystartad webbtidning, att detta kanske är min första och sista chans till något stort, att det hädanefter var mycket möjligt att jag inte skulle hitta något attraktivt jobb, i klarspråk att det från och med nu endast skulle gå utför för lilla mig. Jädrans vad det där lilla uppsägningsmötet motiverar mig. Varje gång jag genomför ett projekt, får mera frilansjobb och utökar min cv så tänker jag på de där dystra framtidsvisionerna och skrattar högt och rått. Och så funderar jag hur jag skall gå vidare för att ytterligare motbevisa denna man. Så visst fanns det goda ting med alla de där dystra dusterna våren 2009.