Skyddsängeln

Är inte egentligen överhuvudtaget religiös av mig, men hittade denna tavla då jag städade barnens skåp häromdagen. Den har hängt ovanför min säng i mitt flickrum ända tills jag blev tretton och hård och besynnerlig.

Trots att jag själv är av en sort som avskyr att ha överlopps saker i skåpen och säljer och skänker bort allt som inte används, så är jag ändå glad att min mamma sparat en hel del saker (också t.ex. monchichin på bilden) från min och brorsans barndom. Måste nog börja skärpa mig på den punkten själv.

Skyddsängeln som vakar över barnen som leker vid klippkanten ger tröst att man måste lita på ödet ibland. Ibland skiter det sig men allra oftast reder det sig till sist.

Nu medan jag är sentimental och blödig måste jag också dela med mig av den vackraste dikt jag vet. Den här har min mamma skrivit på flera kort under årens lopp - t.ex. då jag blivit påkörd av en bil och låg på Tölö sjukhus då jag var tretton, och då jag blev konfirmerad och samma vecka blivit fast för både rökning och supande. Som några exempel.

Moderns hjärta ska vara varmt och förlåtande. Och framförallt inse att hon inte kan skydda mot alla livets utmaningar.

Lapseni,
maailmalle minä sinut synnytin,
että hymyilisit hymyn heidän ilmeettömille kasvoilleen,
antaisit kukastasi tuoksun ja värin heidän arkeensa,
laulaisit hiljaisuutta heidän kiireeseensä,
nauraisit iloa heidän tyhjyyteensä,
menisit heidän luokseen sateisina päivinä,
Menisit,
katson kun menet
ja sylini ikävöi sinua,
mutta elämälle minä sinut synnytin, elämää rakastamaan
lapseni,
en itselleni.

- Helinä Siikala -

Publicerad 16.11.2016 kl. 14:12

Chocken

Alltså jag vet att det här är världens fånigaste, ytligaste och mest skrattretande inlägget någonsin. Men i morse i jobbets hiss på väg från omklädningsrummet till mitt rum så råkade jag ta en titt i spegeln och märkte att jag glömt sminka mig. Ve och fasa, höll på att få hjärtinfarkt där jag stod. På morgon hade nog kommit ihåg att bädda alla sängar, hänga tvätten, tömma diskmaskinen, fixa Buus morgonmål, och ge antibiotika åt båda barnen, men att smeta på lite puder och mascara hade jag tydligen glömt.

Jag är medveten om att många aldrig sminkar sig, men med min rödflammiga hud och totalt osynliga ögonfransar ser jag nästan död ut utan smink. Lite som känslan att gå ut utan byxor. Visst kan jag gå till butiken utan smink, men där går gränsen. Att jobba på en mottagningspoliklinik med ett ansikte som typ inte ens mina kolleger kände igen var minst sagt obekvämt. Som tur behövde jag själv inte titta på mig själv.

Edit: nu märkte jag här hemma att jag hela dagen har haft ett örhänge i bara ena örat. Jösses. Sådana som jag borde hållas på anstalt.

Publicerad 16.11.2016 kl. 10:32

Om mig

Senaste kommentarer